Resultat Åland Marathon 2010

Med nummer 18 på bröstet tog jag mig an den röda åländska asfalten. Min plan var att hålla ett 5:25-tempo så länge jag orkade och sedan undvika att braka ihop helt. Jag lyckades hålla tempot och humöret uppe i ca 33–34 kilometer sedan började de mörka tankarna och krampen i benen att smyga sig på.

Kilometrarna blev längre och längre. Resan fram till den näst sista vätskestationen (vid 36 km) kändes som en evighet. Mot slutet blev omsprungen av en ett antal löpare som sprungit i ett jämnare tempo och lyckats hushållit sina krafter på ett bättre sätt. Saltgurkan, godiset och kaffet på de två sista depåerna gav mig kraften att ta mig i mål. Trött, men otroligt nöjd.

Åland Marathon blev som jag hoppades att Stockholm Marathon skulle bli. Sluttid: 3:55:37, nytt PB med nästan 40 minuter. Min äldsta son sammanfattade hela resan med orden: “Pappa du blev i alla fall inte sist.”

Hela arrangemanget skiljer sig en hel del från de flesta lopp jag deltagit i tidigare. Man skulle kunna beskriva det som analogt och spartansk. Vilket inte är något dåligt i detta fallet. Det var väldigt befriande. Vi fick varken tidtagningschip eller en stor säck med produktprovet från sponsorerna. Vätskestationerna serverade vatten och sportdryck fram till de två sista där man kunde få den extra energin man behövde.

Banan var en ganska tråkig vändbana med långa raksträckor. Några tappra åskådare hejade på längst med landsvägen, men annars så var man till stora delar utlämnad till sin egen tankevärld. En intressant utmaning på alla sätt. Jag tycker Masse sammanfattar loppet på ett bra sätt: “Det finns något i det där loppet som är genuint. Det är hardcorelöpning. Det är du mot målet. Det är du mot dig själv. Basalt.”

På hemresan firades det med pizza, tapas och Sierra Nevada Pale Ale. Som en bonus låste jag upp Marathon-badgen på Foursquare via loggningen i RunKeeper.

RunKeeper mätte för övrigt loppet till 42,33 km, vilket får anses vara ganska korrekt.